Hur den psykiska hälsan kan påverkas när ett husdjur försvinner

Början av veckan blev väldig dramatisk hemma hos mig, då en av våra katter ramlade ut från balkongen och var spårlöst försvunnen i 2 dygn. Min sambos dotter, som är 29 år, är just nu på besök hos oss- hon bor vanligtvis i Skellefteå. Hon tog med sig sina två katter som är ca 7 år. Vi själva har två katter som fyller 13 i år.

Allt fungerade till en början bra när de kom förra torsdagen. Alla fyra katter accepterade varandra.  Men natten mellan söndag och måndag inträffade det som egentligen inte fick hända. I ett obevakat ögonblick satte sig den ena av bonusdotterns katter på balkongräcket och föll ner. Jag, som var den enda som var vaken då, upptäckte detta vid 23.30-tiden.  Först letade jag givetvis i lägenheten, men utan resultat. Tvingades slutligen att väcka sambon och gick sedan ut på gården för att leta där.  Sakta kände jag  hur ångesten och rädslan steg- vart hade katten tagit vägen? Och hur skulle jag kunna berätta detta för bonusdottern?

Jag gick ut på gården igen och hittade katten på baksidan av huset. Men jag var inte tillräckligt snabb för att fånga honom. Sambon och våra trevliga grannar kom så ut med ficklampor och vi hjälptes åt att leta i ca 2 timmar. Grannen lyckades till slut hitta katten, men återigen var han för snabb för oss. Det var sista gången vi såg honom på två dygn!  Klockan var ca 01.30 och det började regna. Vi kröp i buskarna, blev genomblöta och tröttheten slog sina klor i oss.

Eftersom det var arbetsdag dagen efter beslöt vi oss för att avbryta sökandet och fortsätta dagen efter. Vi ringde också bonusdottern för att berätta vad som hade hänt. Nästa morgon kom så bonusdottern och hennes mamma för att hjälpa oss att leta efter katten- jag tog en semesterdag från jobbet. Bonusdottern var alldeles blek och jag såg skräcken i hennes ögon. Jag visste ju att hon redan mådde psykiskt dåligt efter att ha genomlevt en hel del svårigheter, så detta att hennes katt var försvunnen var det absolut värsta som kunde hända. Gissa om jag hade skuldkänslor?

Vi letade hela dagen, i varenda buske, under varje balkong- men ingen katt( i alla fall inte den som vi letade efter) syntes till. Vi satte upp nästan 100 lappar i hela området. Många barn som bor i området försökte hjälpa oss. Ju längre tid som gick utan att vi hittade katten, desto sämre mådde bonusdottern. Hennes panikattacker kom allt tätare och hon kunde definitivt inte sova. Ångesten flyttade in i lägenheten och påverkade oss alla.

Eftersom jag har egen erfarenhet av ångestsjukdomar och av vad djur kan betyda för den psykiska hälsan, så förstod jag ganska väl vad bonusdottern gick igenom. Ett husdjur blir ju som ett barn för en- lika värnlöst och oskyldigt.

På tisdagen drabbades jag av beslutsångest. Skulle jag göra min plikt och åka till jobbet eller skulle jag vara hemma och stötta bonusdottern och fortsätta leta efter katten? Till slut tog pliktkänslan över och jag åkte till jobbet, men tankarna kretsade hela tiden kring katten och bonusdottern, så det var svårt att koncentrera sig på arbetet. En av mina kollegor sade också till mig att jag såg väldigt orolig ut.  När jag väl kom hem på kvällen och träffade bonusdottern såg jag att hon mådde ännu sämre än dagen innan. Gissa om jag fick dåligt samvete av att ha prioriterat jobbet?

Nu bytte jag taktik! Istället för att ge mig ut och leta efter katten så stannade jag hemma för att stötta bonusdottern. Vi satt och pratade om psykisk ohälsa och i synnerhet ångestsjukdomar och depression. Jag gav henne varmt te och hon fick låna min massagematta för att lugna ner sig och försöka slappna av. Under tiden fortsatte sambon att leta efter katten och han tog också med sig en av de andra katterna ut för att försöka locka fram katten. Under tiden så berättade bonusdottern att en av våra katter, den fantastiske Liam ( som jag brukar föreläsa om) hade hjälpt henne under dagen. Den katten är så inkännande, klok och närmast magisk när någon i familjen mår psykiskt dåligt.

Framåt 00.30 på natten till onsdagen ringde så sambon till bonusdotterns mobil och bad oss komma ut till en viss adress- hoppet steg lavinartat! Med hjärtat i halsgropen gick vi dit och bonusdottern lade sig platt på marken för att titta under en av balkongerna- och gissa vilken otrolig glädje vi kände när vi upptäckte att det var Jäger som låg där!!!! Sakta och metodiskt pratade bonusdottern med katten och så småningom vågade han sig ut- och överlyckliga gick vi hemåt med katten i famnen!!  Väl tillbaka i lägenheten kramades vi och tårarna steg av lycka i våra ögon. Och katten då? Jodå, han såg oförskämt pigg och kry ut, dock mycket mycket hungrig och törstig. Känslorna går inte att beskriva i ord- men vi är såå tacksamma av att han var tillbaka och att han efter omständigheterna mådde så bra. Så nu fick ångesten och rädslan flytta från vår lägenhet och lugnet återvände!!!

Min önskan är att man skulle använda sig mer av djur i vården- det jag brukar kalla ”pälsterapi”.

Så SLUTET GOTT, ALLTING GOTT!!!

/Petra

Publicerad i personlig blogg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Behöver du någon att prata med?

När livet känns jobbigt, när tankarna har för stor påverkan på ens vardag så kan det vara skönt att prata med någon. Du kan alltid även vända dig till närmsta psykiatriska akutmottagning.


Om du behöver AKUT HJÄLP, ring 112.


Behöver du få ett snabbt svar om vart du ska vända dig inom vården ska du ringa sjukvårdsrådgivningen på telefonnummer 1177.


Övriga hjälpresurser:

  • Självmordslinjen
    Tfn: 90101, Öppet dygnet runt. Via hemsidan kan du även chatta eller maila för att få stöd
  • Nationella Hjälplinjen
    Tfn: 020-22 00 60, Öppet 13-22 alla dagar
  • Ångestsyndromsällskapet Riks Stödchatt
    Öppet på Söndagar - Måndagar samt Onsdag mellan kl. 20.00-21.00

Vårens program 2019

  1. öppet hus/Cafékväll 5 november 2019 kl. 18.00

    5 november kl: 18:00 - 20:30

Senaste kommentarer

Bli medlem

Ta del av vad ett medlemskap i Ångestsyndromsällskapet kan ge dig.